Efter otaliga dagar på de böljande vågorna, skälvande i både förväntan och havets bitande kyla, såg våra hjältar äntligen de ståtliga tornen och gyllene takåsar av Arhem på Marjura framträda ur dimman.
Staden låg utsträckt framför dem som en labyrint av brusande gator, böljande hustak och livfulla torg. Omgivna av dess antika stenmurar, tycktes staden leva i sin egen takt. De fann tillflykt på stadens enda, men rikligt beprydda, värdshus – ”Junkur Hildur”.
Vid deras första bekantskap med det lokala folket mötte Sefina munken Abenezer, en man vars ögon bar på år av visdom och sorg. Han delade med sig av skräckberättelser om Shaguliter-sekten, vars skugga tycktes kasta ett dystert mörker över staden och dess märkbart ängslade halvfolk.
Värdshusvärden, Hildur Ornetand, var en mäktig gestalt vars varma leende gav värme i den kyliga kvällsluften. Hon informerade dem om att ifall de behövde hjälp att navigera det skiftande landskapet som ledde till glaciären, skulle de söka upp druiden Periima.
Mörkrets fall inbjöd till oväntat besök. Shaguliternas representant, den mörka och mystiska Malek Mangus, skred in i värdshuset. Brundon valde att hålla sig i skuggorna, men Kerran och Sefina kunde inte undgå att känna Maleks kyla svepa över rummet. De såg med misstänksamma ögon hur Malek, utan ett ord, överlämnade en mörk påse till slavdrivarna som lutade sig över bardisken. Pengarnas klang förvandlade lokalens sorl till en grav tystnad.
Dagen därpå besökte hjältarna Periima vid druidernas helgedom. Det kändes som att beträda ett annat rike, där naturens kraft pulserade i marken under deras fötter. Druiden välkomnade dem med öppna armar, hävdande att deras ankomst var ett tecken från gudarna. Hon uttryckte sina farhågor för vad som kanske hade inträffat vid Kmordadruidernas tempel borta på glaciären och bad om deras hjälp för en eskort dit.
På deras resa mot Kmordatemplet delade Periima sin egen oro om Shaguliterna. En förlorad relikt, ”Ezers huvud”, vilken enligt sägen hindrar odöda och demoner från att ta form, vilar i templet. När de nådde templet, tycktes det vara försent. Tempelruinerna låg spridda, som att något väldigt kraftfullt hade exploderat inifrån. I ett av de förstörda fönstren kunde Sefina skymta en vandöd, dess tomma blick stirrade ut över den en gång så heliga platsen.
Snabbt som vinden, föddes en plan i hjältarnas hjärtan. Kerran och Sefina rörde sig tyst som nattens vind mot templet, medan Brundon, från ett fördelaktigt läge, spände sin båge och höll ett vakande öga på scenariot. Det var dags att avsluta vad som än gömt sig i det förstörda templet, för att återställa ordningen och ljuset till Arhem och dess folk.
